Jacie

Du sårar mej med ditt prat,
antingen så är det lögner eller bara tjat.
Du kan inte acceptera mej för den jag är,
det är väl antagligen därför som det blivit så här.
Du tror du vet vad som är bäst för mej,
det kanske låter som en sanning för dej?

Vad är du för en vän som vänder mej ryggen till,
och som blir sur bara för att jag något annat vill?
Du snackar skit inför alla bakom min rygg,
men det kanske bara är ett sätt att känna dej trygg?
Men hur mycket du än sviker och sårar,
så kommer jag aldrig att visa några känslor, allra minst mina tårar.
Aldrig någonsin inför dej,
det hade bara känts som en dum grej.
Du hade säkert njutit av att se mej så,
men hur kan du kalla dej för min vän då?

Nej, nu har du äntligen visat ditt rätta jag,
jag tar det som det kommer men ändå med ett visst obehag.
Falskhet och egoism är inget jag vill veta av,
det är något som jag sätter som så kallade krav.
En kompis är absolut inte som du,
och att du är min kompis det kan du bara glömma nu.

Du kan vända mina kompisar emot mej om du nu känner för det,
men alla mina kompisar, ja alla dom vet.
Dom och även jag, ser på dej hur du lider,
ja det kanske till och med inom dej svider?
Över att inte ha någon när alla andra har det,
ja det kan väl kännas lite tomt, jag vet!

Men varför gör du då allting till en enda röra,
och mitt liv försöker du förstöra?
Vad är du då för en vän,
jag frågar mej om och om igen.
Men gör vad du vill, förstör om det känns bra.
Dom vänner som försvinner, kommer isåfall ändå inte va´ nånting att ha!